Like my style.
Idag är en ny dag, jag är betydligt piggare nu efter cirka 11 timmars sömn. Yiiha!
Idag tänkte jag börja med lite longering och sedan rida ut själv (eller ta sällskap av någon om tillfälle ges), hon är jätte duktig att rida ut på själv men stannar lite då och då för att kolla läget men det är inga problem att få gång henne igen.
Har haft ett helvetets sto innan som inte gick att rida ut på själv så är väldigt noga med att inte skapa en Jolanda nummer två för då skjuter jag nog mig själv.
Det är lite sådär att för nyttighetens skull bör man någon gång i sitt liv haft en häst som man får brottas med för att komma någonstanns, man lär sig otroligt mycket och inser sina egna fel och brister samt vad olika ridsätt kan få för konsekvenser senare i hästens liv.
Som Jolanda till exempel, hon var tävlad i Holland/Tyskland upp till MSV B i hoppning så hon var ju antagligen välriden innan. Sedan blev hon skadad, hon kom till Sverige och fick två föl och därefter kom hon till Öland som foderhäst och stannade där i två år (då var hon omusklad, inte riden på omkring 5 år och stressad) sedan så tog jag över henne. Jag var 16 år när jag fick henne och hann ha henne i 3 månader innan vi åkte ner till Gamlebygymnasiet där jag studerar. Första sommaren var *harkel* spännande, hon testade mig ganska så hårt genom att vägra gå förbi ridhuset (gick inte att rida ut då) och att inte vilja bli hämtad i hagen, hon ville inte gå in i stallet och inte heller ut. Jag kan erkänna, vi blev aldrig bra vänner så problemet med att rida ut löste vi aldrig. Det gick att rida en liten bit men sedan tvärstannade hon och växte ihop med jorden...
Visst jag tog henne från knappt godkänd i LC nivå i dressyren till LB och sista året tränade vi för att debutera LA men så långt hann vi inte. Det fungerade men det klickade inte mellan oss riktigt och största utvecklingen gjorde vi sista halvåret då jag bytte från pelham till rakt tränsbett och tredelat med fasta ringar.
Hade henne i två år men allt har sina begränsningar och att rida, träna och umgås med en ponny som kollade på en med skeptisk blick blev ganska tråkigt i längden. Hennes träningstid var slut och hon lämnades vidare - 22 år gammal till en barnfamilj i Skåne. Tråkigt nog red dom sönder henne så fyra månader senare fick jag beskedet att Jollan fick anlända till de evigt gröna ängarna...
Så glöm aldrig, varje häst du rider har något att lära dig oavsett om det är en kamp med blod svett och tårar. Glöm heller aldrig bort att det var blod svett och tårar men inte heller tacksamheten för erfarenheten.
Idag tänkte jag börja med lite longering och sedan rida ut själv (eller ta sällskap av någon om tillfälle ges), hon är jätte duktig att rida ut på själv men stannar lite då och då för att kolla läget men det är inga problem att få gång henne igen.
Har haft ett helvetets sto innan som inte gick att rida ut på själv så är väldigt noga med att inte skapa en Jolanda nummer två för då skjuter jag nog mig själv.
Det är lite sådär att för nyttighetens skull bör man någon gång i sitt liv haft en häst som man får brottas med för att komma någonstanns, man lär sig otroligt mycket och inser sina egna fel och brister samt vad olika ridsätt kan få för konsekvenser senare i hästens liv.
Som Jolanda till exempel, hon var tävlad i Holland/Tyskland upp till MSV B i hoppning så hon var ju antagligen välriden innan. Sedan blev hon skadad, hon kom till Sverige och fick två föl och därefter kom hon till Öland som foderhäst och stannade där i två år (då var hon omusklad, inte riden på omkring 5 år och stressad) sedan så tog jag över henne. Jag var 16 år när jag fick henne och hann ha henne i 3 månader innan vi åkte ner till Gamlebygymnasiet där jag studerar. Första sommaren var *harkel* spännande, hon testade mig ganska så hårt genom att vägra gå förbi ridhuset (gick inte att rida ut då) och att inte vilja bli hämtad i hagen, hon ville inte gå in i stallet och inte heller ut. Jag kan erkänna, vi blev aldrig bra vänner så problemet med att rida ut löste vi aldrig. Det gick att rida en liten bit men sedan tvärstannade hon och växte ihop med jorden...
Visst jag tog henne från knappt godkänd i LC nivå i dressyren till LB och sista året tränade vi för att debutera LA men så långt hann vi inte. Det fungerade men det klickade inte mellan oss riktigt och största utvecklingen gjorde vi sista halvåret då jag bytte från pelham till rakt tränsbett och tredelat med fasta ringar.
Hade henne i två år men allt har sina begränsningar och att rida, träna och umgås med en ponny som kollade på en med skeptisk blick blev ganska tråkigt i längden. Hennes träningstid var slut och hon lämnades vidare - 22 år gammal till en barnfamilj i Skåne. Tråkigt nog red dom sönder henne så fyra månader senare fick jag beskedet att Jollan fick anlända till de evigt gröna ängarna...
Så glöm aldrig, varje häst du rider har något att lära dig oavsett om det är en kamp med blod svett och tårar. Glöm heller aldrig bort att det var blod svett och tårar men inte heller tacksamheten för erfarenheten.