När jag fick hem Mellie i november var hade hon haft sadel och träns på sig ett fåtal gånger och var inte särskilt mycket hanterad. Hon kunde inte vara ensam i stallet utan att få panik, hon stegrade och försökte med alla tänkbara medel att slita sig. Hon kunde inte heller vara själv i hagen för då sprängde hon staketet. Respekten för människan var väldigt låg och hon körde med fula knep såsom att sparka och tränga.

I början bestod allt arbete av att longera, gå promenade och att träns samt sadelträna. Mitt mål var att sadel och träns skulle vara lika okomplicerat och vanligt att ha på som att ha på henne grimma. Vilken jag absolut får igen nu, bettet är inget konstigare än kvälls fodret. Det finns där helt enkelt som en del av vardagen. I början var hon som vilken unghäst som helst, sprallig och bockade. Dock tillhör hon den snällare sorten.

Vid den här tidpunkten gick Mellie med två ston och en vallack på lösdrift, funkade bra och hon var lägst i rang. Fri tillgång av grovfoder i form av ensilage. Detta är någon jag anser att man bör ha till sin unghäst efter som att den växter, lösdrift är också något jag absolut skulle använda mig utav till nästa unghäst jag införskaffar.

Första uppsittningen på Mellie skedde också i lösdriften efter som att detta var en plats som var trygg för henne, efter omkring två - tre gånger så gav vi oss ut med ledare utanför stallet. Korta pass, bara fyra varv runt stallplanen. Efter ungefär två gånger på stallplanen med ledare kopplade vi bort grimskaftet och jag red själv med person brevid om ifall att något skulle inträffa.

Mellie samma dag som hon kom.

Första uppsittningen

 

Be continued.