Det finns dagar då jag känner, fy fan vad kul det vore att ha en stor häst att träna och tävla med.
Jag blurrar runt på lite annonser, hitar super fina jag med all enkelhet skulle kunna maila på.

Sen åker jag till stallet, möts i hagen av ett ljust pipigt gnägg och små trippande steg.
Och även fast att jag bara haft Bengan i 4 månader så har vi kommit ganska långt på vägen.
Bengan är ingen dyr häst, det finns inte mängder av märkesutrustning jag kan hänga på honom, han har inget flashigt steg, hans exteriör är lite som den är men han skänker mig så mycket mer glädje än vad någon annan häst jag tidigare haft änns vart i närheten av.


Bengan är fantastisk på alla sätt och vis och att bara veta om att nej jag kommer aldrig kunna rida på honom ordenkligt gör mig på något sätt lugn. Jag kommer aldrig växa ur honom helt enkelt och han ska vara vid min sida resten av sitt liv.

Idag när jag var i stallet, tjejerna avgudar lille Bengan och han sköter sig så ypperligt. Trots sina fyra år står han som ett ljus i stallgången när de hänger i manen, klappar på honom (alla samtidigt), klänger och skriker. Han är inte van vid sånt, han har bara gått i hagen tills han kom till mig men endå finner han sig. Sen att han med mig kör lite fula trix och kan tugga tag i min mössa eller hår det är en annan femma. Det är charm.

Nej den där lilla rulltbullen är och förblir den enda hästen i mitt liv iallfall ett par år framåt. Letar medryttar häst istället (var sugen på att börja rida lektion på ridskola igen men jobbar så jädra ojämt att det är omöjligt)

Bengan, innan han blev smäll fet :D

När Bengan blev fet. Haha lägg märke till hur ojämn han är mellan bak/fram ;)

 

Bengan nu, ny klippt och håller på att trimmas och slimmas.