Detta är ett svar på detta inlägg om mobbning och skönhets ideal.

Jag har aldrig förstått mig på mobbning, inte heller det faktum att man ska vara pinnsmal som är ett sjukt ideal. Du duger helt enkelt inte som du är längre utan midjan ska vara pinnsmal, brösten ska vara upppumpade, överläppen ska vara ska vara lika stor som underläppen, man får inte ha en enda tillstymelse till rynka för då är man gammal. Att vara mullig, att ha former, att ha stor rumpa, små bröst, låren går ihop, rynkor - att vara människa och naturlig, unik det är inte längre acceptabelt. Det är inte längre okej att vara som man är utan man ska vara någon annan och det gör mig fruktansvärt illa till mods.

Att läsa ett blogg inlägg om en tjej som är otroligt trevlig, go och varm som säger att "Visst jag är inte vacker, eller smal, men är det inte mitt problem? Tror ni inte att jag redan vet det?" gör mig så ont. För alla är vi vackra oavsett om man är smal, tjock, lång, kort. Jag avskyr egentligen att säga orden smal och tjock för det är så pekande, så negativt laddat. Jag hatar när folk säger till mig "Oh Anna hur kan du vara så smal?". För mig är det inget positivt, det är lika kul att höra som att någon skulle fråga varför man är tjock.

Poängen är den att vare sig man har stor näsa, liten näsa, en böj på näsa, en spetsig näsa etc etc. så är allt lika vackert. Vi är dom vi är oavsett vad folk säger. Det är bara ytliga beting, när ska folk lära sig att ge folk en chans och se till det inre?

När jag gick i sjuan slutade jag äta i skolan. Egentligen borde jag inte skriva om detta men nu är det så pass många år sedan så om detta skulle komma ut till nära och kära får jag helt enkelt ta det efter som att bloggen är ofentlig. Men i sjuan slutade jag äta lunch och övriga matintag försökte jag begränsa med "jag åt så himla mycket till lunch", något som min stackars mamma fick höra allt för ofta. Och varje dag beklagade jag mig till de dåvarande kompisarna "jag är så himla tjock" - för att få bekräftat att jag inte var det. Målet var ständigt att bli lite smalare, att revbenen skulle synas lite till för jag ansåg det som vackert. Jag hade vid 13 -14 års ålder ännu inte komit in i puberteten, eller jag hade inte fått några former. Och det var nog lite det som triggade min besatthet kring vikten, om jag inte skulle ha former kunde jag väll lika väl vara ett skelett.

Varje dag i princip i lite mer än ett halvårs tid vägde jag mig i smyg, självklart yppade jag inte ett ord om min syn på kropps ideal för mina föräldrar för det hade vart långt ifrån acceptabelt.

När jag började åttan kom jag "finally" in i puberteten. Resten av högstadiet var psykiskt en katastrof och en jädra berg och dalbana. Det var hemskt och jag minns perioden som ett helvete. Jag kände min mestadels missuppfattad som säkerligen många tonåringar känner sig - ingen ser mig så som jag är. Mitt sätt att synas då var hemska linnen som jag kasade ner för att folk skulle få se lite hud. Jag rodnar bara jag skriver det men anledningen till att jag skriver det är för att man ska veta att "jag är inte ensam om att känna såhär, det finns fler än bara jag som känner mig ensam"

Jag kan idag vara stolt över min kropp, jag kan kolla mig i spegeln och säga att jag är vacker. Även fast att jag ibland endå kan känna mig illa till mods på stranden med bara bikini på mig men det handlar om att jobba på det. Men det tog också sisådär 5 år dit jag är idag.

Ingen ska kunna tycka och tänka om hur JAG ser ut. För vi alla är unika och det mina kära läsare det är skönhet.
Man ska inte behöva tänka "om jag bara gick ner 10 kilo så skulle jag vara snygg". Man ska inte behöva känna sig äcklig för att man väljer att inte raka benen eller för att man har en krok på näsan. Kom igen, ego boosta er själva - DU ÄR VACKER PRECIS SOM DU ÄR oavsett kroppsform.