*pekar på trädet*

Nej men det är dressyr, absolut. Älskar känslan av att hästen reagerar på näst intill obefintliga signaler. Älskar känslan att få flera hundra kilo att dansa under mina knappt 60 kilo.

Känslan kan jag bli hög på. Den är grym, adrenalinet som flödar till när du sätter ett rent byte eller när man känner exakt hur benen under sig rör sig i en sidvärts. Älskar kontrollen.

Sen kan det också bero på att jag blev så himla anti ponnyhoppning redan i ungålder trots att jag vart med och tävlat. Skrikande ponnymammor, ryck, slit, spön som slår mot rumpor för att ryttaren lägger hästen fel på hindret och den vägrar. Alla dessa ponnier som det är alldeles för mycket nerver i för att den unga ryttaren ska palla trycket på banan. Det ska bara gå fort för att man vill åka hem med rosett annars har det gått dåligt. Ännu mer irriterad blir jag på idioterna som startar protestlistor mot stilbedömningen på SM nivån.

För att citera dottern i stallet jag red i innan.
"Ni säger till mig att jag gjorde min hittils bästa runda under mina år som tävlingsryttare men vadå, det kan det ju inte vara? Jag fick ju ingen rosett"

Nej jag vill ha kontroll, hästarna ska vara välridna. Yttersta perfektion, finkänslighet och samspel.